thestoriesboutjb -

Shoooooo

Nu var det ett tag sedan igen... Vet att det nog inte är någon idé att fåga men finns det någon som kan göra en ny design? Eller någon som känner någon som kan göra? Den här är ju typ 2-3 år gammal nu och riktigt ful haha... Skriver nu på en ny novell som jag tror jag kommer börja publicera så fort jag har skrivit en bit fram, vi får se hur det blir med den här!

2012-11-11 @ 10:18:06 Permalink Allmänt Kommentarer (31) Trackbacks ()

MOAS ÅTERKOMST

Hehe... Jaa, hej igen. Det var ett tag sen. Skrivlusten har kommit tillbaka och nu har jag faktiskt någon form av "Word" (asså word-dokument sak) vilket jag antar gör det lite lättare och roligare att skriva. Har fått lite idéer för ny novell men kan inte riktigt välja vad jag vill skriva för sorts novell så skulle vilja höra vad ni helst skulle vilja läsa. :)

Så här är de idéer jag har:

Tjejen det handlar om har det riktigt tufft. Hon bor med sin mamma, hennes bästa vän har lämnat henne när hon behövdes som mest, hennes pojkvän har dumpat henne och hon tampas hela tiden med sitt självförtroende som ligger i botten.
En novell där Justin inte är känd, utan en helt vanlig kille, går i skola precis som alla andra och kan gå ut på gatan utan att tjejer jagar efter honom. Kommer nog ändra lite om honom då, men inga stora grejer.
Justin är den här tjejens ex, de träffas igen efter några år och börjar umgås igen; som vänner men som sedan utvecklas till något annat.

Så nu vill jag veta vad ni skulle vilja läsa! :)

2012-05-07 @ 14:43:47 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Små funderingar...

Ska jag lägga ut kapitel ett så att ni får ett litet smakprov? Jag är fortfarande inte helt säker på om jag kommer publicera hela novellen här på bloggen för jag har knappt skrivit något men...

Ni väljer! :)

2011-12-25 @ 18:33:26 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Ang. Ny novell

Har tänkt mycket på novellen och kan se framför mig ungefär hur den skulle se ut. Men, det är ju inte särskilt bra när man kör fast på andra kapitlet... Jag kan inte komma på något riktigt bra sätt de skulle kunna träffa varandra på och det är ju något av det viktigaste i hela historien... Så jag vill att det ska vara väldigt originellt och jag vill komma på det själv, men är öppen för förslag!

2011-12-07 @ 21:17:18 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Sorryyy...

Asså jag har helt enkelt tröttnat på att skriva och dessutom tyckte jag att This Thing We Call Love inte var tillräckligt... speciell. Det känns som att den bara var en i mängden. Jag har tyvärr bestämt mig att sluta skriva på den och det känns ju lite genant eftersom jag gjorde samma sak med With You...

Dessutom så har jag börjat spåna på en ny... MEN jag lovar inte att jag kommer lägga ut den här på bloggen eftersom det skulle bara vara tråkigt om jag inte orkade fortsätta och ja... Vi får se hur det blir :)

2011-09-08 @ 16:20:15 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

This Thing We Call Love - Del 21

Tidigare:

- Jag har velat säga, säga det här ett tag nu... började han.

- Jag, jag gillar dig..., längre hann han inte förän dörren slets upp.

- Abby? Är du här?!

Jag kollade på Justin som bestvärat såg på mig.

- Jag är här, Rose! ropade jag.

- Kom! Det är vår låt! hon tog tag i mig och drog iväg mig.

Jag såg ursäktande på Justin där han stod ensam i korridoren.

"Snälla förlåt mig för att jag lät henne dra iväg mig!"

J:"Det är lungt, du behöver inte säga något. Men är du hemma imorgon?"
"Japp, jag är ensam."
J:"Okej, bra. Träffa mig i parken klockan 13.30 imorgon, vid dammen."

"Okej. Vi ses då!"

Nästa morgon

Jag drog efter andan och satte mig spikrakt upp i sängen. Det var alldeles tyst. Det enda ljudet som hördes var små, lätta dunsar mot fönsterrutan då och då när de små, små regndropparna träffade fönstret. Great, regn första dagen av sommarlovet! Jag suckade tungt och lade ner huvudet på kudden igen. Jag blundade hårt och försökte skaka av mig mardrömmen som fortfarande hängde sig kvar i mitt undermedvetna. Jag slog långsamt upp ögonen igen och vred huvudet så att jag kunde se klockan som stod på mitt nattduksbord. Holy...! Klockan visade siffrorna 12:38, alltså skulle jag vara i parken om knappt en timme! Jag slängde av mig täcket och satte mobilen på laddining innan jag, så fort jag kunde utan att ramla, sprang ner för trappen och in i köket. Kollade stressat igenom kylskåpet. Jag hällde upp yoghurt i en skål och hällde sedan på flingor, lite för mycket. Jag slevade fort i mig yoghurten och lyckades drälla både här och där. Jag torkade fort upp kladdet innan jag kastade mig duschen. Jag chansade på att det var en aning kallare idag och tog därför på mig ett par blå jeans istället för shorts. När jag kom ner i hallen satt Emilio och väntade på dörrmattan.

- Har du inte vairt ute idag? frågade jag även fast han självklart inte skulle svara.

Jag drog på mig skinnjackan över min grå t-shirt.

Jag bestämde mig för att ta med honom och hakade fast kopplet i hans halsaband.

Nu gick jag på den breda gången som gick genom parken med Emilio vid min sida. Vädret fick en att känna sig deprimerad, det grå ljuset och dimman som låg över staden fastän det var mitt på dagen. En bit fram, vid bänken intill dammen såg jag en kille vanka av och ann. Jag satte mig ner på huk bredvid Emilio.

- När jag säger gå så springer du fram till killen där, okej? viskade jag i hans öra med ett flin på läpparna.

- Gå! sa jag, knäppte loss kopplet och viftade med ena handen för honom att springa.
Emilio kollade på mig,

- Gå! Spring! skrattade jag och puttade på honom.

Han började springa i full fart, mot Justin. Jag såg léende på när Justin förvånat kollade upp på hunden som kom springandes emot honom. Emilio hoppade genast på Justin som försiktigt klappade honom. Justin satte sig på huk bredvid honom och höll fast honom i halsbandet. Han sa något innan han kollade sig omkring. När han såg mig sken han upp en aning. Jag vinkade och log medans jag började gå emot honom. Justin släppte Emilio som genast sprang tillbaka till mig. Han ställde sig upp och log mot mig. Som vanligt drog han in mig i hans varma famn,

- Hej, mumlade han i mitt hår.

- Så det här är Emilio? frågade han när han släppte mig och klappade Emilio över huvudet.

- Japp, det här är mitt lilla busfrö, flinade jag.

Justin kollade upp mot himlen.

- Ser ut att börja regna snart, sa han.

Han vände sig om,

- Kom, sa han och började sakta gå längs med gången.

Jag tänkte precis fråga vad han hade velat säga igår när ett högt muller hördes ovanför våra huvuden. Åskan var som en startsignal, regnet började ösa ner och fler öronbesövande muller hördes. Emilio trampade nervöst bredvid mig.

- Kom, jag har min bil där uppe på parkeringen! skrek Justin.

Han började springa över den våta gräsmattan med mig och Emilio hack i häl.

När vi nådde bilen öppnade han fort bakluckan.

- Hopp in, uppmanade jag Emilio och han lydde.

Justin smällde igen bakluckan och vi sprang mot varsin bildörr. Genomblöta hoppade vi in i framsätet och smällde lättat igen bildörrarna.

Där satt vi igen, tysta i Justins bil. Jag fällde ner solskyddet och precis som jag hade trott så satt det en spegel på insidan. Mitt hår var stripigt och blött och mascaran hade lämnat mörka spår efter sig under mina ögon. Jag började skratta åt mig själv. Justin såg undrande på mig.

- Se så jag ser ut! skrattade jag och kollade ner på mig själv. Min tröja låg klistrad mot kroppen och mina jeans satt obehagligt tight. Justin kollade spå sig själv i backspegeln och stämmde sedan in i mitt skratt. Han fångade min blick och vi blev genast tysta. Han svalde och vände bort huvudet för att i några sekunder titta ut på ovädret innan han allvarligt såg tillbaka på mig.

- Abby?
- Ja, Justin?

- Vad jag försökte säga igår var att..., han drog ett djupt andetag. Jag gillar dig, mer än som en vän, sa han snabbt och andades ut, lättad över att ha fått det sagt.

Jag stirrade på Justin som otåligt väntade på min reaktion. Fjärilarna i min mage fladdrade som aldrig förr. Jag kunde inte hjälpa det; jag sken upp i ett stort léende.

- Jag gillar dig också, Justin. Mer än som en vän.

Han skrattade till, lättat. Han började långsamt luta sig närmre.

Sorry för bildlöst kapitel men jag måste gå nu och skolan börjar imorgon så jag kände att jag var tvungen att uppdatera nu. Uppdateringen kommer nog bli ännu sämre nu :/ Men jag ska försöka skriva i förväg så långt jag kan när jag har tid! :) Kommentera för kapitel 22!
BieberLove ♥

2011-08-21 @ 00:33:06 Permalink This Thing We Call Love Kommentarer (7) Trackbacks ()

Writing in progress

Skriver på kapppp 21 just nu, men måste stänga av datorn, så jag tänker skriva klart detta långa kapitel på mobilen inatt och fixa bilder imorgon på datan så får ni det så fort det är klart ;)

2011-08-20 @ 22:52:26 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

This Thing We Call Love - Del 20

Tidigare:
Justin skrockade lågt och kollade på en bild av honom själv tillsammans med hans morfar.

- Min morfar är inte bara min morfar, han är min bästa vän, sa Justin och log snett. Ibland är det riktigt svårt att vara ifrån honom så länge... sa han och jag kunde se hur hans ögon vattnades lite.

- Aw, kom här, sa jag och sträkte ut armarna mot honom.

Han klev in i min famn och kramade om mig hårt. Så stod vi för ett tag. Tysta.

Jag stod framför spegeln och inspekterade mig själv från topp till tå. Jag nickade nöjt och knäppte den sista knappen på skjortan. Nu var jag redo för skolavslutningen. Knack, knack. Jag vände mig om för att se Kenny stå i dörröppningen.

- Hey man! sa jag och tog tag i hans hand för att göra vår speciella "handshake".

- Längesen jag såg dig, sa jag och kramade om honom.

- Skönt att se dig igen, bud! sa Kenny och log brett.

Kenny var min livvakt. Jag brukade inte ha honom med när jag var hemma i Stratford, men han var alltid nära om något skulle hända. Ikväll skulle det vara fullt med folk på skolan som inte var elever, därför behövde jag honom.

- Redo att åka? frågade Kenny.

- Yeah man, sa jag och flinade.

Så vi gick tillsammans ut till bilen, jag, Kenny, mamma, mormor och morfar.

Jag rättade till klänningen och såg mig sedan i spegeln. Jag hade på mig den tunna klänningen jag köpt för några veckor sedan när jag shoppade med tjejerna. Mitt hår hade jag först satt upp i en låg hästsvans på vänstra sidan av huvudet och sedan lockat topparna. Jag hade sminkat mig i naturliga och ljusa färger med ljus ögonskugga och läppstift, puder och mascara.

Jag log lite och plockade upp mina skor ur kartongen de legat i. Jag tog på mig dem och blev genast flera centimeter längre. Jag gick fram till dörren, stack ut huvudet och ropade,

- Är ni klara?

Mumlanden hördes innan mamma stack ut huvudet från deras rum och svarade,

- Alldeles strax gumman!

Jag gick ner i hallen och satte mig där och väntade. Snart kom Rachel ner i en söt, blommig klänning och hennes bruna hår hon fått efter pappa var lockat i små lockar.

- Vad fin du är! utbrast jag léende.
Hennes lilla léende blev större och hennes ögon glittrade.

- Åh, så fina ni är! sa pappa och kollade på oss med kärlek i blicken.

Mamma slöt upp vida hans sida och han lade armen om hennes axlar.

- Ja, tänk vilka fina barn vi har! sa mamma och kollade upp på pappa.

Pappa böjde ner huvudet för att kyssa henne. Jag himlade med ögonen och öppnade dörren.

Jag trummade med fingrarna på insidan av bildörren och kollade ut genom fönstret. När Kenny svängde in på skolområdet började det genast blixtra utanför bilfönstren. Det här hade jag verligen inte saknat.

Kenny stannade bilen på en ledig parkeringsplats, jag klistrade på ett léende och klev ur bilen.

Kenny slöt snabbt upp vid min sida och snart var mamma och mina morföräldrar också ute på parkeringen. Jag svarade på några frågor medans vi gick mot skolentrén. Kenny knackade på rutan på dörren och snart var en lärare framme för att öppna. Han ledde oss igenom de folktomma, tysta korridorerna. Morfar lade armen om mina axlar och jag log mot honom.

- Det känns som att det var åratal sedan jag senast var på en av dina skolavslutningar. Du har kommit så långt på de här dryga tre åren, jag är stolt över dig killen, sade han stolt och log.

Jag kunde se att han blev sådär rörd som nog stora delar av världen sett på tv. Han var verkligen stolt över mig och han var inte rädd för att visa hur han kände; han var inte rädd för att dela en tår med resten av världen. Han är en riktigt stark och modig man, och jag såg verkligen upp till honom.

Läraren öppnade en dörr som ledde ut till skolgården. Mamma tackade honom och vi klev ut i solen igen.

Snart bröt skrik ut och blickar vändes mot mig. Jag log och sträckte upp handen i en hälsning. Tjejer kom snart fram och bad om autografer. En manlig lärare kom snart och drog iväg med oss. Han bad mamma, mormor, morfar och Kenny stanna bland resten av föräldrarna och syskonen som inte gick på skolan.

- Nej, jag håller mig till honom, sa Kenny och skakade på huvudet. Jag är hans livvakt.

Läraren nickade och visade vägen till gräsplätten där resten av min klass stod.

- Jag står alldeles där borta, sa Kenny och pekade mot en ek.

- Sure, jag står med Chaz och Ryan, sa jag.

- The King has arrived! flinade jag bakom deras ryggar och de vände sig om .

- Zup? sa Ryan, tog tag i min uppsträckta hand och drog mig mot honom för en vänskaplig kram.

- Kungen kom för länge sen, sa Chaz och visade med en svepande gest att han syftade på sig själv.

Rektorn harklade sig i microfonen där han stod uppe på scenen. Det blev tyst på skolgården och rektorn började tala om skolan och dess undervisning.

Efter att ha lyssnat på rektorns långa tal en stund vände jag mig om och kollade mig uttråkat omkring.

Jag log när jag mötte Abby's gröna ögon. Hon vinkade med fingrarna och jag höjde leende handen. Vi släppte inte varann med blicken för än applåder oväntat bröt ut runt omkring mig och jag riktiade min uppmärksamhet mot scenen igen.

Mamma och pappa och Rach hade åkt efter att mamma hade dragit hela sitt föredrag 'Ring om det är något så hämtar vi dig direkt!'

Nu stegade jag tillsammans med Nathalia och Rose in i festlokalen a.k.a. vår skolas gymnastiksal. Fast man märkte nästan inte att det var en gymnastiksal; rummet var prytt och pyntat i skolans färger och ljuset var dunkelt.

Dessutom fanns nu på ena kortsidan en scen och musiken dunkade ut ur högtalarna. Salen var rätt proppad med folk. Någon tog tag i mina axlar bakifrån och hoppade fram bredvid mig. Jag vände på huvudet,

- Hej Justin! utbrast jag och kramade om honom.

- Vad fin du är, mumlade han i mitt öra.

- Du också, log jag och släppte honom.

- Abby, kom! ropade Nathalia och drog mig i armen.

- Ses, sa jag och hand nickade mot mig.

~ Justin's Perspektiv ~

Jag stod tillsammans med Ryan, Chaz, Mitch och flera av mina gamla vänner från Stratford. De snackade på om allt mellan himmel och jord. Då och då kastade jag diskreta blickar mot Abby som stod en bit bort och pratade med en lång, blond kille. Jag måste prata med henen sen, berätta allt, berätta hur jag känner...

- Eller hur Justin?

- Öh, va? frågade jag.

Chaz suckade och himlade med ögonen.

- Han har blivit sådär, frånvarande, de senaste veckorna, sa han.

- Han har väl en tjej på gång, sa Mitch och puttade till mig.

- Ehm, jag är snart tillbaka, sa jag och kollade mig över axeln.

Killarna o:ade och jag vinkade avfärdande med handen bakom mig.

~ Abby's Perspektiv ~

Jag stod och småpratade med Kellan när någon knackade mig på axeln.

- Får jag lov? flinade Justin och blinkade.

Jag sneglade på Kellan, han log bara och lämnade oss sedan ifred.

- Självklart Bieber, log jag.

En pinsam tystnad uppstod och rörde oss försiktigt till musiken.

- Vi sänker tempot, sa DJ:n i högtalarna.

En lungare låt fyllde rummet. Justin sträkte ut handen och log snett, jag tog den och han drog mig intill sig.

Han lade tvekande sina händer på min midja och jag lade mina på hans axlar. Jag vilade mitt huvud mot hans axel och han lade hakan mot det.

- Abby, får jag prata med dig? sa Justin snart.

Jag kollade upp på honom,

- Javisst.

Han tog tag i min hand och drog mig mot dörren som ledde till korridoren med omklädningsrummen. Här inne var ljudnivån lägre och bara några få personer passerade då och då.

Jag ställde mig med ryggen mot väggen och Justin kliade sig i nacken.

- Okay, here we go, mumlade han och slog upp blicken från golvet.

- Jag har velat säga, säga det här ett tag nu... började han.

- Jag, jag gillar dig..., längre hann han inte förän dörren slets upp.

- Abby? Är du här?!

Jag kollade på Justin som bestvärat såg på mig.

- Jag är här, Rose! ropade jag.

- Kom! Det är vår låt! hon tog tag i mig och drog iväg mig.

Jag såg ursäktande på Justin där han stod ensam i korridoren.

Skrev det sista på mobilen så det är därför mellanrummet mellan talestrecken och meningarna är betydligt mindre. Btw, har glömt att berätta men Natali kom för två veckor sen, yay! :D så det är ett av skjälen (stav?) till den dåliga uppdateringen. Puss!

2011-08-18 @ 23:26:28 Permalink This Thing We Call Love Kommentarer (3) Trackbacks ()

Skriva!

Nu ska jag skrivaaaa! Så ni får snart kapitel 20!

2011-08-18 @ 22:03:59 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dåligt samvete...

Förlåt! Jag har jätte dåligt samvete för den dåliga upp dateringen! Men ska skriva klart hela kapitel 20 inatt om jag inte blir för trött! Pussss!

2011-08-17 @ 22:16:59 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kommentarer...

Vart har alla kommentarer tagit vägen? :( Vi hade ju typ alltid 7+ men nu har vi inte ens fått 4? om ni kommenterar nu så lovar jag att skriva klart kapitel 20 så fort som möjligt! Ska bort hela dagen imorgon, men jag skriver så fort jag har tid :) Så kom igen och kommentera nu ;)

2011-08-15 @ 22:14:05 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

This Thing We Call Love - Del 19

Tidigare:

J:"Hejsan min sköna, haha. Vill du hitta på något med mig imorgon efter skolan?"

"Gärna!"
J:"Bra... så jag skjutsar dig efter skolan imorgon också då."
"Visst, visst. Men då får du skjutsa mig till skolan på torsdag också... ;)"

J:"Sure ;)"

Jag kollade på klockan. Den var snart tolv, så jag gick för att borsta tänderna, bytte om och kröp sedan ner under det varma täcket.

Det irriterande, högljudda pipandet väckte mig som vanligt. Jag sträckte mig mot nattduksbordet och lät min hand falla ner på "stäng av knappen". Så låg jag ett tag innan jag kände att jag var tvungen att gå upp. Jag hoppade genast in i duschen det varma vattnet fick mig att piggna till ordentligt. Jag tassade in i mitt rum igen och klädde på mig. Därefter gick först in till Rachel och väckte henne innan jag gick ner för att äta en liten frukost bestående av en smörgås och ett glas juice. Efter frukosten insåg jag att jag hade rätt mycket tid på mig innan jag var tvungen att bege mig mot skolan så jag gick upp på mitt rum och fönade håret. Jag försökte sminka över rivsåren så gott som det gick, men man kunde fortfarande skymta tre smala, utbuktande, röda streck. När jag var klar med det hade jag fortfarande tid över och bestämde mig för att locka håret.

Min mobil vibrerade i min ficka och jag tog snabbt upp den.

J:"Kommer om två minuter!"

"Okej! Jag väntar ute på gatan!"

Jag gick ner, tog fram kartongen med mina nya blommiga klackar och satte försiktigt i fötterna.

Jag öppnade ytterdörren och ropade,

- Jag går nu! Hejdå! sen stängde jag dörren och vandrade vingligt ner för grusgången och ut på trotoaren.

Det var inte första gången jag använde högklackat, men den smala klacken sjönk ner mellan de små stenarna vilket gjorde det svårt att gå.

Jag lutade mig mot stenmuren och väntade på att min skjuts skulle komma. Den svarta Range Rover'n rullade snart upp framför mig och jag gick fram till den och öppnade dörren. Jag hoppade in i framsätet bredvid Justin, smällde igen dörren och kollade sen vagt léende på Justin. Han log stort tillbaka och busvisslade.

Jag skrattade hjärtligt och skakade på huvudet.

- Så vart drar vi efter skolan? frågade Justin efter någon minuts tystnad.

- Ja... Det är frågan, men vi kan väl i alla fall undvika att åka hem till mig? sa jag och bet mig i läppen.

- Visst, men, eh, jag ska bo med mamma ett tag nu... Tänkte bara att du ville veta, sa han.

- Men då kan vi väl åka dit? Snälla! Jag skulle gärna vilja träffa din mamma! sa jag entusiastiskt och Justin sneglade på mig.

- What ever you want, sa han, ryckte på axlarna och skrattade åt min entusiasm.

Vi rullade snart in på skolparkeringen och vi båda klev ur bilen. Justin låste bilen och lade ner nyckeln i fickan.

Folks uppmärksamhet drog till oss och de undrade säkert om det var något på gång mellan oss eftersom jag fick skjuts till skolan av självaste Justin Bieber.

Under lunchen fick jag utav Nathalia reda på att jag låg högt på listan av populära samtalsämnen.

- Typ hela skolan har fått reda om din och Ashleys lilla konflikt igår på träningen, sa hon när hon satte sig bredvid Justin, snett emot dig.

Sen kollade hon ner på Justins specialmat.

- Lyckos dig, du slipper skolmaten, muttrade hon.

Jag himlade med ögonen och stack gaffeln genom en bit sallad. Såklart skulle alla fått reda på det inom 24 timmar; cheerleaderteamet innehöll några av skolans största skvallerbyttor.

Någon knackade mig på axeln och jag kollade upp på den blonda tjejen som hade blivit helt till sig av Justin när han intog matsalen hans första skoldag här. Hon log mot mig.

- Är du och Justin tillsammans? frågade hon och jag spärrade förvånat upp ögonen.

Justin satte i halsen av förvåning och hostade till på andra sidan bordet. Min blick föll på honom och han kollade förvånat upp på mig men fortsatte sedan hosta i en servett.

- Eh... Nej, vi är bara vänner... Hurså? frågade jag tveksamt.

- Åh, okej, jag hörde bara att du åkte med honom till skolan idag, sa hon ryckte på axlarna.

- Ja.. Vi är inte tillsammans i alla fall, sa jag och kliade mig på armen.

Tjejen nickade lite och gick sedan därifrån.

- Great, nu kommer snart jag och Justin vara de mest omtalade personerna här på skolan, suckade jag.

- Hah, jag är van, skrattade Justin. Jag ligger nog på listan över några av de mest omtalade i världen.

Under dagen verkade rycktet bli större och jag blev flera gånger utfrågad om det. Nu satt jag på historielektionen och levde nog mer i framtiden än i dåtiden. Jag tänkte mest på vad jag och Justin skulle göra när det ringde ut från den här lektionen. Jag sneglade på klockan var femte minut som att det skulle få tiden att gå fortare. Snart ringde det äntligen ut och jag gick mot mitt skåp för att hämta min väska.

Utanför skolbyggnaden stod Justin och väntade med bilen som bestämt. Jag hoppade snabbt in och han började köra mot vår slutdestination.

- Vi bor hos min mormor och morfar... Eftersom vi är borta större delen av året och ja... sa han och kliade sig i bakhuvudet innan han lade tillbaka handen på den svarta skinnratten.

Jag nickade och kollade ut genom fönstret. Vi körde genom ett kvarter med medelstora tegelhus och han körde snart in på en uppfart där det redan stod en annan bil.

Justin var snabbt ute ur bilen och framme vid trappen där han kramade om en kraftig man som jag antog var hans morfar. Jag knäppte av mig bältet och klev ur bilen. När dörren smälldes igen och jag gick runt bilen föll hans uppmärksamhet på mig och jag stack ner händerna i bakfickorna på mina byxor.

- Och vem är denna unga dam? frågade Justins morfar med ett léende när jag kom fram till dem.

- Morfar, det här är min vän Abby, Abby, det här är min morfar Bruce Dale, presenterade Justin.

- Trevligt att träffa dig Abby! log Bruce och sträckte fram sin stora hand.

Jag tog den och skakade den långsamt,

- Trevligt att träffa dig Mr. Dale, sa jag artigt

- Snälla, kalla mig Bruce, skrockade han och jag nickade.

Justin trängde sig förbi sin morfar och in i huset.

- Hej, Justin gubben, hörde jag en kvinnoröst säga.

En kort brunhårig kvinna kramade om honom och pussade honom på kinden.

Justin kramade tillbaka och kramade sen den andra äldre kvinnan som stod bredvid. Det måste vara hans mamma och mormor.

- Mamma, mormor, det här är min vän Abby, Abby det här är min mamma Patricia Mallette och min mormor Diane Dale, sa han och pekade.

De log stort och varmt mot mig och jag log tillbaka, lite generat.

- Kalla mig Pattie, sa hans mamma och skakade min hand.

- Kom, sa Justin, tog mig i handen och drog med mig in i huset.

- Det här är mitt rum, sa han och skrattade lite.

Jag klev försiktigt in och kollade runt i rummet. Det var inte så stort, väggarna var hälften vita och hälften blå med Toronto Mapel Leafs på.

- Vad gulligt! fnissade jag.

- Jag har haft det sedan jag var liten, sa han och log.

Sen tog han tag i mig och visade mig resten av huset. Tillslut satt vi i soffan i deras mysiga vardagsrum. Ett par bilder ovanför den öppna spisen fångade min uppmärksamhet och jag gick nyfiket fram för att kolla på dem.

Det var bilder på en liten pojke,

- Är det här du? frågade jag leende och höll upp en foto mot Justin.

- Japp, sa han och var snabbt framme bredvid mig.

Jag beudrade bilderna, det var bilder på Justin och Justin tillsammans med sin morfar, mormor och mamma.

- Gud så söt! sa jag när jag fick syn på en bild av en liten Justin som kramade en nallebjörn.

Justin skrockade lågt och kollade på en bild av honom själv tillsammans med hans morfar.

- Min morfar är inte bara min morfar, han är min bästa vän, sa Justin och log snett. Ibland är det riktigt svårt att vara ifrån honom så länge... sa han och jag kunde se hur hans ögon tårades lite.

- Aw, kom här, sa jag och sträckte ut armarna mot honom.

Han klev in i min famn och kramade om mig hårt. Så stod vi för ett tag. Tysta.

Snart blir det mer kärlek! Jag lovar! :]

Ni får nog snart ett kapitel till ;)

BieberLove

2011-08-12 @ 16:44:37 Permalink This Thing We Call Love Kommentarer (9) Trackbacks ()

This Thing We Call Love - Del 18

Tidigare:

- Vi ses, sa han och jag öppnade långsamt bildörren och klev ur.

- Vi ses, sa jag och log lite innan jag smällde igen dörren och den tonade rutan skymde hans ansikte. Han stod kvar när jag öppnade och stängde grinden, han stod kvar när jag gick upp för grusgången som ledde mot dörren. Jag låste upp, öppnade den och vände mig om och vinkade. Jag visste inte om han kunde se det, om han ens kollade på mig, men jag chansade.

~ Justins Perspektiv ~

Jag stannade bilen utanför hennes hus och stängde av motorn. Vi bara satt där under tystnad. Det var skönt att det för en gångs skull faktiskt var tyst. Jag vred blicken mot henne och den fastnade på hennes ansikte. Hon vände sakta huvudet mot mig, fortfarande helt ljudlöst. Jag lutade mig mot henne och hon stannade till. Jag smekte försiktigt de tre röda strecken som Ashley hade gett henne på kinden.

- Hoppas det blir bättre snart, så att jag får se ditt fina leende, sa jag och log.

Hon rodnade och kollade léende ner i sitt knä.

Hon började röra sig och öppnade långsamt bildörren.

- Vi ses, sa jag.

- Vi ses, sa hon innan hon smällde igen dörren.

Jag stod kvar på gatan och kollade på henne medans hon med fjäderlätta steg gick upp till huset och låste upp dörren. Innan hon stängde den vinkade hon lite osäkert, jag vinkade tillbaka, fast jag visste att hon inte kunde se mig.

När hon stängde dörren startade jag motorn och kastade en sista blick emot huset innan jag långsamt gjorde en U-sväng och körde mot skolan igen. When U smile, I smile tänkte jag och gjorde just det; log.

~Abbys Perspektiv~

Jag stängde försiktigt ytterdörren för att sedan luta mig mot den. Jag tog mig för kinden; den elektriska känslan efter hans fjäderlätta beröring låg fortfarande kvar. Jag hörde ett krafsande ljud och Emilio kom lunkande ut ur vardagsrummet. Jag sjönk ner på golvet - fortfarande med ryggen mot dörren - och Emilio satte sig bredvid. Han lade sitt huvud i mitt knä och jag klappade det långsamt.

Efter att ha suttit på dörrmattan ett tag ställde jag mig långsamt upp och låste dörren. Jag gick in i vardagsrummet och skönk ner i den mjuka soffan. Jag sträckte mig efter fjärrkontrollen och satte på tv:n. Sen satt jag där, tillbakalutad och kollade på "The Hills"-maraton i säkert någon timme.

Varje gång Heidi syntes på tvskärmen tänkte jag på vad Justin hade sagt till mig när vi hade varit hemma hos honom. 'Du liknar Heidi Montag på något sätt'.

Låset i ytterdörren lät och Rachel klev in i hallen.

- Hej, ropade hon.

- Hej, mumlade jag tillbaka.

Hon tog av sig skorna och vandrade in i vardagsrummet. Hon var precis på väg att dunsa ner bredvid mig i soffan när hon stannade upp.

- Vad har hänt med ditt ansikte? frågade hon ängsligt och pekade.

Jag drog handen över kinden,

- En tjej råkade riva mig, sa jag och ryckte på axlarna.

- Öh, okej... och varför är ditt hår så ruffsigt?

- Va? Åh nej! kved jag och reste mig fort upp ur soffan.

Rachel kastade sig genast över fjärrkontrollen och bytte kanal. Jag sprang upp på mitt rum och kollade mig i spegeln. Japp, det hade jag inte alls tänkt på; mitt hår såg ut som ett riktigt fågelbo. Och jag hade suttit med Justin i typ tio minuter utan att ha en tanke på hur jag såg ut. Det här skulle bli jobbigt att kamma ut.

Efter ungefär en halvtimme satt jag med tårar i ögonen och en stor hårboll på sminkbordet. Jag drog borsten genom den sista tovan och suckade sen tungt. Jag drog handen genom håret och det lossnade ännu mer, om det skulle fortsätta såhär skulle jag snart vara flintskallig!

Klockan fyra kom pappa hem.

- Abby, kan du komma ner? ropade han.

När jag klev in i köket vände han sig om och hans ögon vidgades.

- Men, vad har du gjort på kinden, Abby? frågade han oroligt.

Han gick snabbt fram till mig och tänkte stryka mig över min röda kind men jag tog tag i hans hand och sänkte den.

- En tjej råkade riva mig idag i skolan, ingen big deal, sa jag nonchalant och ryckte på axlarna.

- Har du gjort rent det? fårgade han och jag förklarade att Rose och Nathalia hade tagit med mig till skolsystern. Snart kom mamma och började laga middag.

- Kom ner och ät! ropade hon.

När jag satte mig vid matbordet var det hennes tur att fråga vad som hade hänt och jag drog samma ramsa för henne.

Mamma och pappa satt och lysstnade på Rachel som berättade om sin dag i skolan när hemtelefonen ringde. Mamma torkade sig om munnen och reste sig från köksstolen för att svara. När hon kom tillbaka in i köket kollade hon bestämt på mig och jag kollade oförstående tillbaka på henne.
- Hon råkade inte riva dig va? frågade hon men armarna i kors över bröstet och skakade på huvudet.

Jag visste inte vad jag skulle säga så jag skakade bara på huvudet.

- Rektorn ville ta ett snack med oss, så vi bestämde att vi skulle komma till skolan på torsdag eftermiddag.

- Men vad då...? På skoltid? frågade jag.

- Ja, på skoltid.

- Okej, suckade jag bara och gick för att lämna tallriken på diskbänken

Det här skulle vara första gången jag blev kallad till rektorn för att jag hade gjort ett fanskap.

Jag slängde mig på sängen och tog fram min mobil.

"Jag, mamma och pappa ska till rektorn på torsdag -_-", skickade jag iväg till Nathalia och Rose.

Jag suckade tungt och stirrade upp det vita trätaket.

N:"Ajdå... För bråket?" R:"Om du dör, och jag kommer till din begravning... Kan jag få alla dina filmer då?"

"Yep...", skickade jag till Nathalia. "Ha-ha, jättekul Rose... Jag tror nog chansen är rätt så stor att jag överlever. Men! Om jag inte skulle göra det... Skulle du endå inte få dom, jag skulle ta med mig dom till himlen. Vad ska jag annars göra där uppe liksom?"

N:"Lycka till!"

"Tack!"

R:"Gud så dum du är! Så dum som du är kommer du nog hamna i helvetet och där kommer du nog ha fullt upp med att hålla dig vid liv...!"

"Ööh... Hallå? Om jag hamnar i helvetet är jag ju död... Så det är ju ingen vits med att hålla mig vid liv då...? Hur tänkte du där...? Åh, just det... Inte alls!"

R:"Tack, du är en mycket snäll vän!"

"Det är väl det man har vänner till? ;)

Jag måste ha slumrat till där jag låg på sängen för jag vaknade till av att min mobil vibrerade på min mage. Jag tog upp den och kisade mot den starkt lysande skärmen.

"Justin Bieber

Text Message"

J:"Hejsan min sköna, haha. Vill du hitta på något med mig imorgon efter skolan?"

"Gärna!"
J:"Bra... så jag skjutsar dig efter skolan imorgon också då."
"Visst, visst. Men då får du skjutsa mig till skolan på torsdag också... ;)"

J:"Sure ;)"

Jag kollade på klockan. Den var snart tolv, så jag gick för att borsta tänderna, bytte om och kröp sedan ner under det varma täcket.

Inte så värst långt kapiel, menmen :)
Kommentera för kapitel 19!
BieberLove ♥

Btw, tack för alla fina kommentarer, man blir verkligen glad och vill bara skriva ännu mer!

2011-08-12 @ 13:13:44 Permalink This Thing We Call Love Kommentarer (5) Trackbacks ()

This Thing We Call Love - Del 17

Tidigare:

- Hah! Ursäkta?! För det första så är det han som håller på med mig! För det andra så är han inte din kille, det ni hade tog slut för typ... Få se... Ett halvår sedan?! För det tredje så är det väl inte mitt fel om han gillar mig mer än dig? För det är det ganska tydligt att han gör... sa jag spydigt och vände mig om för att gå men hon tog ta i min axel och jag vände mig om. Mot mig kom en hand farande, jag höll fort upp en hand för att skydda mig men jag var för lånsam. Handflatan träffade mig rakt på kinden...

Jag drog efter andan och kände en stickande smärta i kinden. Det där var droppen. Jag gick fram till Ashley och gav henne vad hon förtjänade. Jag höjde handen och gav henne en hård örfil. Hon höll sig för kinden innan hon hoppade på mig. Av ren reflex skickade jag en fet höger rakt i ansiktet på henne och hon skrek till. Hennes kropp koliderade med min och jag föll hårt i golvet. Min rygg stötte i det hårda golvet och jag kippade efter luft. Hon började dra i mitt hår. Jag viftade med händerna och skrek. Jag fick tag i lite av hennes hår och drog, hårt. Hon skrek till och borrade in sina naglar i mitt ansikte medans hon tog tag i mitt hår med sin andra hand. Jag hörde en del killar garva och ropa: Catfight! Catfight! Catfight! Tjejerna stod bara där, förskräkta och visste inte vad de skulle göra. Jag lyckades rulla runt så att jag nu satt på henne. Jag tog ett nytt tag om hennes hår, hon skrek och rev mig i ansiktet.

- Släpp mitt hååår! skrek hon högt.

Jag släppte det och ställde mig vingligt upp. Nu kom Nathalia springandes med Courtney och baskettränaren hack i häl. Justin kom snabbt fram till mig.

- Oh shit! Är du okej? frågade han och jag drog handen över min kind.

Det brändes och ömmade.

- Aah, väste jag och kollade på baksidan av min hand, blod.

- Oh shit, du blöder rätt ordentligt, sa han oroligt och grimaserade.

- Rätt åt henne, hörde jag någon mumla.

En bit bort stod Ashley och stirrade ursinnigt på mig mendans hon långsamt borstade av sig.

Tränarna försökte klara upp vad som hänt, avslutade träningen och bestämde att det var bäst att jag och Ashley slutade skolan för idag. Rose och Nathalia följde med mig till skolsyster för att rengöra såret, sen gick vi till omklädningsummet och jag packade ihop min grejer innan de var tvugna att rusa till nästa lektion. Jag suckade och kollade mig i spegeln en gång till, mitt hår såg ut som ett fågelbo och jag hade tre röda streck på min högra kind. När jag kom ut ur skolan stod en svart Range Rover utanför skolbyggnaden med brummande motor. Jag började gå mot cykelstället för att hämta min cykel. Fönstret på Range Rovern vevades sakta ner och där inne kunde jag skymta Justins ansikte.

- Vad gör du här?! Borde inte du vara på lektion? väste jag.

- Nepp, jag lyckades övertala Mr. Tomas att jag inte kunde låta dig cykla hem skadad, sa han och blinkade mot mig.

- Justin, suckade jag. Jag är fortfarande inte fem år, så skadad är jag inte och hur ska jag komma till skolan imorgon om jag inte har cykeln?

- Jag kan skjutsa dig då också, sa han bara och ryckte på axlarna.

- Nej Justin, jag cyklar, sa jag bestämt och fortsatte gå mot cyklarna.

Han följde efter mig med bilen.

- Stick då, sa jag och himlade med ögonen.

- Nepp, jag har endå fått ledigt från lektionen. Snälla låt mig skjutsa dig hem, bad han och log änglalikt. Jag gav upp, slog ut med armarna och hoppade in i den lyxiga Range Rover'n. Han trampade genast på gasen och vi rullade ut från skolområdet.

- Jag förstår dig nu, sa han plötsligt.

- Justin... Vad snackar du om? frågade jag oförstående.

- Det där med att kasta henne ner från eifeltornet utan att få skuldkänslor, sa han och vi brast ut i skratt.

- Aj, gnällde jag och slutade genast le.

- Vad? frågade Justin och kollade från vänster till höger innan han körde ut i korsningen.

- Det gör ont i kinden när jag ler, jag får väl låta bli att le ett tag, suckade jag.

- Synd, jag gillar verkligen ditt léende, sa Justin uppriktigt och log snett.

Vi båda hoppade till när bilen bakom oss tutade och vi började skratta.

- Så ska det se ut, sa han och log stort.

Jag log litegrann utan att det gjorde ont och lade huvudet på sned.

Det vart tyst och Justin svängde in på min gata. Han stannade utanför mitt hus och stängde av motorn. Vi båda kollade ut genom vindrutan en stund innan han vred blicken mot mig. Jag kollade tillbaka under tystnad. Han lutade sig framåt och mitt hjärta hoppade över några slag. Han sträkte långsamt fram handen och snuddade försiktigt med fingertopparna över mina rivsår. Den svidande känslan försvann direkt och ersattes av en varm, elektrisk känsla.

Han kollade på mig för någon sekund, lutade sig tillbaka och log och sa:

- Hoppas det är bättre imorgon, så jag kan få se ditt fina léende.

Jag rodnade och log generat, jag kunde inte hjälpa det.

- Vi ses, sa han och jag öppnade långsamt bildörren och klev ur.

Förlåt för ett kapitel med brist på bilder :/ Men har rätt mycket att göra just nu.
Kommentera för kapitel 18! :]
BieberLove ♥

2011-08-11 @ 19:14:23 Permalink This Thing We Call Love Kommentarer (6) Trackbacks ()

This Thing We Call Love - Del 16

Tidigare:

Vi gick hem under tystnad. Justin verkade kolla på mig varje gång våra handryggar råkade snudda vid varandra. Luften kändes fuktig och svår att andas, det var riktigt kyligt för att vara juni. När vi kom fram till min grind ställde han sig mitt emot mig. Han kramade om mig igen och den här gången kramade jag vänligt tillbaka.

- Vi ses imorgon antar jag, sa han och log snett.

- Det gör vi, sa jag och besvarade hans leende innan jag gick upp för grusgången och klampade in i hallen.

- Hemma! ropade jag och sparkade av mig skorna.

Om man trodde min favoritdag var måndag hade man fått något rejält om bakfoten! Jag avskydde måndagar, första dagen efter helgen, tröttheten har hunnit ifatt och det är nästan en hel vecka kvar innan det var helg igen. Men endå så lyckades jag alltid dra mig upp ur sängen och till skolan, fast med viss möda förstås.

Nu satt jag i spanskaklassrummet, bredvid Kellan. En rätt schysst och gullig kille. Jag kollade på Mrs. Costa framme vid tavlan men lade inte särskilt mycket uppmärksamhet på vad hon sa. Jag satt bakåtlutad i min stol och pillade på min stiftpenna. Jag visste att jag borde vara mer uppmärksam och skriva ner vartenda litet ord hon sa eftersom vi skulle ha ett stort slutprov bara några dagar innan skolan slutade.

- Abigail? rösten ryckte mig ur mina tankar och jag tittade förvirrat upp.

- Skriv istället för att bara sitta där! sa Mrs. Costa barskt och jag rodnade.

Jag böjde mig ner över boken och lät mitt hår falla ner på båda sidor av mitt ansikte för att dölja mina röda kinder. Jag försökte hänga med orden som snabbt flödade ur Mrs. Costas mun men lyckades inte särskilt bra. När det äntligen ringde ut reste jag mig utmattat ur stolen och var precis på väg ut ur klassrummet när jag hörde Mrs. Costa.

- Abigail? jag frös i dörröppningen och en kille trängde sig förbi mig.

Jag vände mig långsamt om,

- Ja...? sa jag nervöst.

- Kan du stanna en stund tror du? sa hon tyst och jag suckade.

- Javisst Mrs. Costa, sa jag och firade av ett leende som var lika falkst som... Heidi Montag.

- Du behöver inte låtsas, sa hon och kollade på mig över glasögonen.

Jag slutade genast le och satte mig på bänken närmast dörren.

- Jag känner att du inte har så bra koncentration på mina lektioner, började hon. Är det så?

Jag ryckte på axlarna.

- Var ärlig nu, tycker du att du koncentrerar dig på vad jag säger ordentligt?

- Nej... Det är... Jag tycker bara att spanska är så svårt! medgav jag.

- Det är nog för att du inte hängt med från början, och om du inte lyssnar på mina lektioner gör det inte saken bättre, sa hon och lade armarna i kors.

- Annars kan du lägga av med spanskan vet du ju, visst? sa hon och försökte möta min blick men jag kollade bara ner på mina naglar.

- Det vill jag inte, mumlade jag och skakade på huvudet.

- Åh, jag måste gå, matten börjar snart! Ses på onsdag! sa jag och kastade mig ut genom dörren.

Egentligen började inte matten förän om tio minuter men jag ville bara ut ur det där himla klassrummet. Utanför mötte jag... Justin?

- Så, du går i spanska? frågade han och började gå efter mig i korridoren.

Jag kände blickarna på oss men Justin verkade inte bry sig ett dugg.

- Jajamensan! sa jag men lät inte det minsta entusiastisk.

- Säg något! sa han ivrigt och sken upp.

- Hmm... Me llamo Abby, tengo diecisiete años. Mis ojos son verde, typ något sånt? sa jag och låste upp mitt skåp.

- Vad betyder det? sa han och lutade sig mot skåpet bredvid mitt med sin bok under armen.

- Jag heter Abby, jag är 17 år. Jag har gröna ögon. Sämsta meningarna jag vet, men jag kom inte på något bättre, sa jag och ryckte på axlarna.

- Nej de var väl bra, jag visste inte att dina ögon var gröna, sa han och kontrollerade att det var så.

Jag rotade runt i skåpet och drog ut min mattebok precis när klockan ringde.

- Jag har matte nu, måste gå, sa jag och stängde skåpet.

- Vi har matte tillsammans, sa han och log lite.

- Jasså? Kom igen då! sa jag och vinkade till mig honom.

Måndagen gick i snigelfart, först skolan hela dan, sedan läxor hela kvällen. Framför allt; spanska.

Tisdagen var här och den var vanligtvis bättre än förgående dag.

För en gångs skull bytte jag om snabbt och peppade på Rosalynn och Nathalia att gör detsamma. Idag var det inneträning eftersom gräsplanerna var för blöta efter nattens regnskur. Jag, Nathalia och Rosalynn var nästan först ut idag. På vänstra halvan av planen spelade tre killar basket. Var det...? Det var Ryan, Chaz och Justin.

- Chaz! ropade jag.

Han stannade upp och kollade sig omkring vilket gav Justin möjligheten att ta bollen av honom och sätta den. Chaz upptäckte mig där jag stod i mina träningskläder och vinkade lite. Justin och Ryan slöt upp vid hand sida. De vinkade glatt och jag sprang fram mot dom. Fler tjejer började fylla planen och jag kände hur större del av deras uppmärksamhet låg på killarna som stod och pratade med mig.

- Ska du träna med dom? frågade jag Justin som hade på sig träningskläder precis som Ryan och Chaz.

- Yep, du vet... Dom kan behöva någon som faktiskt kan spela basket, sa han, blinkade och studsade bollen mot golvet några gånger.

Chaz och Ryan fnös bara.

- Vill du va med? frågade Ryan och blinkade.

(Ignorera allt folk i bakgrunden)

- Haha, nej tack. Jag är verkligen urdålig på basket, sa jag och gjorde en grimas.

- Jag kan visa dig, sa Justin och lade bollen i händerna på mig.

Han ställde sig bakom mig och placerade sina händer på mina, jag kände de brännande, avundsjuka blickarna från tjejerna som stod en bit bort och stretchade. Han visade hur jag skulle skjuta, jag försökte men missade. Ryan tog emot bollen och satte den perfekt.

- Jag sa ju att jag suger! sa jag och Chaz skrattade.

Jag puttade till honom på armen och han låtsasskrattade mer bara för att retas. Jag skakade på huvudet så att min hästsvans vevade fram och tillbaka på ryggen. Resten av basketlaget kom ut ur omklädningsrummet och vår tränare klappade i händerna för att samla oss cheerleaders. Jag sprang fram till de andra och ställde mig i halvmånen som bildats framför vår tränare Courtney. Hon gick igenom rutinen lite snabbt och vi intog våra platser och musiken startade.

Kelly kollade hela tiden åt basketkillarnas håll och koncentrerade sig inte på rutinen.

- För hundrade gången Kelly... Äsch, ta en paus! sa Courtney och viftade med handen.

Vi spred tacksamt ut oss på planen och Courtney lämnade planen för att göra något. Killarna fick nu också paus och de gick till läktaren och började dricka ur sina vattenflaskor. Åh nej, Josh började gå åt vårt håll och jag gömde mig bakom Rosalynn.

- Vad gör du där bakom? sa han med ett flin.

Jag suckade och klev fram bakom Rose.

- Gömmer mig för dig.

- Varför då? sa han och kom närmre, jag backade.

Han tog ett stort steg framåt, tog tag om min midja.

- Öh, släpp henne, matchoguy, sa Rose och himlade med ögonen.

När han började förflytta ena handen mot min rumpa tryckte jag i från så hårt jag bara kunde och lyckades ta mig ur hans grepp.

- Asså vad är ditt problem? hörde jag den där irriterande rösten säga bakom mig.

- Vad är ditt problem?! sa jag och vände mig irriterat om.

- Du håller på med min kille... Få se... Typ 24 timmar om dygnet, sa hon och rörde sitt finger i en irriterad gest.

- Hah! Ursäkta?! För det första så är det han som håller på med mig! För det andra så är han inte din kille, det ni hade tog slut för typ... Få se... Ett halvår sedan?! För det tredje så är det väl inte mitt fel om han gillar mig mer än dig? För det är det ganska tydligt att han gör... sa jag spydigt och vände mig om för att gå men hon tog tag i min axel och jag vände mig om. Mot mig kom en hand farande, jag höll fort upp en hand för att skydda mig men jag var för lånsam. Handflatan träffade mig rakt på kinden...

Draaaaamaaaa! ;) Hittade inga bra bilder till kapitelt, så några fina bilder på Justin får duga ;)
Kommentera för kapitel 17! :)
BieberLove ♥

2011-08-10 @ 14:17:33 Permalink This Thing We Call Love Kommentarer (9) Trackbacks ()