This Thing We Call Love - Del 20
Tidigare:
Justin skrockade lågt och kollade på en bild av honom själv tillsammans med hans morfar.
Justin skrockade lågt och kollade på en bild av honom själv tillsammans med hans morfar.
- Min morfar är inte bara min morfar, han är min bästa vän, sa Justin och log snett. Ibland är det riktigt svårt att vara ifrån honom så länge... sa han och jag kunde se hur hans ögon vattnades lite.
- Aw, kom här, sa jag och sträkte ut armarna mot honom.
Han klev in i min famn och kramade om mig hårt. Så stod vi för ett tag. Tysta.
Jag stod framför spegeln och inspekterade mig själv från topp till tå. Jag nickade nöjt och knäppte den sista knappen på skjortan. Nu var jag redo för skolavslutningen. Knack, knack. Jag vände mig om för att se Kenny stå i dörröppningen.
- Hey man! sa jag och tog tag i hans hand för att göra vår speciella "handshake".
- Längesen jag såg dig, sa jag och kramade om honom.
- Skönt att se dig igen, bud! sa Kenny och log brett.
Kenny var min livvakt. Jag brukade inte ha honom med när jag var hemma i Stratford, men han var alltid nära om något skulle hända. Ikväll skulle det vara fullt med folk på skolan som inte var elever, därför behövde jag honom.
- Redo att åka? frågade Kenny.
- Yeah man, sa jag och flinade.
Så vi gick tillsammans ut till bilen, jag, Kenny, mamma, mormor och morfar.
*
Jag rättade till klänningen och såg mig sedan i spegeln. Jag hade på mig den tunna klänningen jag köpt för några veckor sedan när jag shoppade med tjejerna. Mitt hår hade jag först satt upp i en låg hästsvans på vänstra sidan av huvudet och sedan lockat topparna. Jag hade sminkat mig i naturliga och ljusa färger med ljus ögonskugga och läppstift, puder och mascara.
Jag log lite och plockade upp mina skor ur kartongen de legat i. Jag tog på mig dem och blev genast flera centimeter längre. Jag gick fram till dörren, stack ut huvudet och ropade,
- Är ni klara?
Mumlanden hördes innan mamma stack ut huvudet från deras rum och svarade,
- Alldeles strax gumman!
Jag gick ner i hallen och satte mig där och väntade. Snart kom Rachel ner i en söt, blommig klänning och hennes bruna hår hon fått efter pappa var lockat i små lockar.
- Vad fin du är! utbrast jag léende.
Hennes lilla léende blev större och hennes ögon glittrade.
Hennes lilla léende blev större och hennes ögon glittrade.
- Åh, så fina ni är! sa pappa och kollade på oss med kärlek i blicken.
Mamma slöt upp vida hans sida och han lade armen om hennes axlar.
- Ja, tänk vilka fina barn vi har! sa mamma och kollade upp på pappa.
Pappa böjde ner huvudet för att kyssa henne. Jag himlade med ögonen och öppnade dörren.
*
Jag trummade med fingrarna på insidan av bildörren och kollade ut genom fönstret. När Kenny svängde in på skolområdet började det genast blixtra utanför bilfönstren. Det här hade jag verligen inte saknat.
Kenny stannade bilen på en ledig parkeringsplats, jag klistrade på ett léende och klev ur bilen.
Kenny slöt snabbt upp vid min sida och snart var mamma och mina morföräldrar också ute på parkeringen. Jag svarade på några frågor medans vi gick mot skolentrén. Kenny knackade på rutan på dörren och snart var en lärare framme för att öppna. Han ledde oss igenom de folktomma, tysta korridorerna. Morfar lade armen om mina axlar och jag log mot honom.
- Det känns som att det var åratal sedan jag senast var på en av dina skolavslutningar. Du har kommit så långt på de här dryga tre åren, jag är stolt över dig killen, sade han stolt och log.
Jag kunde se att han blev sådär rörd som nog stora delar av världen sett på tv. Han var verkligen stolt över mig och han var inte rädd för att visa hur han kände; han var inte rädd för att dela en tår med resten av världen. Han är en riktigt stark och modig man, och jag såg verkligen upp till honom.
Läraren öppnade en dörr som ledde ut till skolgården. Mamma tackade honom och vi klev ut i solen igen.
Snart bröt skrik ut och blickar vändes mot mig. Jag log och sträckte upp handen i en hälsning. Tjejer kom snart fram och bad om autografer. En manlig lärare kom snart och drog iväg med oss. Han bad mamma, mormor, morfar och Kenny stanna bland resten av föräldrarna och syskonen som inte gick på skolan.
- Nej, jag håller mig till honom, sa Kenny och skakade på huvudet. Jag är hans livvakt.
Läraren nickade och visade vägen till gräsplätten där resten av min klass stod.
- Jag står alldeles där borta, sa Kenny och pekade mot en ek.
- Sure, jag står med Chaz och Ryan, sa jag.
- The King has arrived! flinade jag bakom deras ryggar och de vände sig om .
- Zup? sa Ryan, tog tag i min uppsträckta hand och drog mig mot honom för en vänskaplig kram.
- Kungen kom för länge sen, sa Chaz och visade med en svepande gest att han syftade på sig själv.
Rektorn harklade sig i microfonen där han stod uppe på scenen. Det blev tyst på skolgården och rektorn började tala om skolan och dess undervisning.
Efter att ha lyssnat på rektorns långa tal en stund vände jag mig om och kollade mig uttråkat omkring.
Jag log när jag mötte Abby's gröna ögon. Hon vinkade med fingrarna och jag höjde leende handen. Vi släppte inte varann med blicken för än applåder oväntat bröt ut runt omkring mig och jag riktiade min uppmärksamhet mot scenen igen.
*
Mamma och pappa och Rach hade åkt efter att mamma hade dragit hela sitt föredrag 'Ring om det är något så hämtar vi dig direkt!'
Nu stegade jag tillsammans med Nathalia och Rose in i festlokalen a.k.a. vår skolas gymnastiksal. Fast man märkte nästan inte att det var en gymnastiksal; rummet var prytt och pyntat i skolans färger och ljuset var dunkelt.
Dessutom fanns nu på ena kortsidan en scen och musiken dunkade ut ur högtalarna. Salen var rätt proppad med folk. Någon tog tag i mina axlar bakifrån och hoppade fram bredvid mig. Jag vände på huvudet,
- Hej Justin! utbrast jag och kramade om honom.
- Vad fin du är, mumlade han i mitt öra.
- Du också, log jag och släppte honom.
- Abby, kom! ropade Nathalia och drog mig i armen.
- Ses, sa jag och hand nickade mot mig.
*
~ Justin's Perspektiv ~
Jag stod tillsammans med Ryan, Chaz, Mitch och flera av mina gamla vänner från Stratford. De snackade på om allt mellan himmel och jord. Då och då kastade jag diskreta blickar mot Abby som stod en bit bort och pratade med en lång, blond kille. Jag måste prata med henen sen, berätta allt, berätta hur jag känner...
- Eller hur Justin?
- Öh, va? frågade jag.
Chaz suckade och himlade med ögonen.
- Han har blivit sådär, frånvarande, de senaste veckorna, sa han.
- Han har väl en tjej på gång, sa Mitch och puttade till mig.
- Ehm, jag är snart tillbaka, sa jag och kollade mig över axeln.
Killarna o:ade och jag vinkade avfärdande med handen bakom mig.
~ Abby's Perspektiv ~
Jag stod och småpratade med Kellan när någon knackade mig på axeln.
- Får jag lov? flinade Justin och blinkade.
Jag sneglade på Kellan, han log bara och lämnade oss sedan ifred.
- Självklart Bieber, log jag.
En pinsam tystnad uppstod och rörde oss försiktigt till musiken.
- Vi sänker tempot, sa DJ:n i högtalarna.
En lungare låt fyllde rummet. Justin sträkte ut handen och log snett, jag tog den och han drog mig intill sig.
Han lade tvekande sina händer på min midja och jag lade mina på hans axlar. Jag vilade mitt huvud mot hans axel och han lade hakan mot det.
- Abby, får jag prata med dig? sa Justin snart.
Jag kollade upp på honom,
- Javisst.
Han tog tag i min hand och drog mig mot dörren som ledde till korridoren med omklädningsrummen. Här inne var ljudnivån lägre och bara några få personer passerade då och då.
Jag ställde mig med ryggen mot väggen och Justin kliade sig i nacken.
- Okay, here we go, mumlade han och slog upp blicken från golvet.
- Jag har velat säga, säga det här ett tag nu... började han.
- Jag, jag gillar dig..., längre hann han inte förän dörren slets upp.
- Abby? Är du här?!
Jag kollade på Justin som bestvärat såg på mig.
- Jag är här, Rose! ropade jag.
- Kom! Det är vår låt! hon tog tag i mig och drog iväg mig.
Jag såg ursäktande på Justin där han stod ensam i korridoren.
Skrev det sista på mobilen så det är därför mellanrummet mellan talestrecken och meningarna är betydligt mindre. Btw, har glömt att berätta men Natali kom för två veckor sen, yay! :D så det är ett av skjälen (stav?) till den dåliga uppdateringen. Puss!
Skrev det sista på mobilen så det är därför mellanrummet mellan talestrecken och meningarna är betydligt mindre. Btw, har glömt att berätta men Natali kom för två veckor sen, yay! :D så det är ett av skjälen (stav?) till den dåliga uppdateringen. Puss!
Kommentarer
Postat av: Linnea
Jättebra!!!!
Postat av: Frida
mer! :)
Postat av: Melina
Grymt!
Trackback
